SB 10.39.31
Devanāgarī
श्रीशुक उवाच एवं ब्रुवाणा विरहातुरा भृशं व्रजस्त्रिय: कृष्णविषक्तमानसा: । विसृज्य लज्जां रुरुदु: स्म सुस्वरं गोविन्द दामोदर माधवेति ॥ ३१ ॥
Text
śrī-śuka uvāca evaṁ bruvāṇā virahāturā bhṛśaṁ vraja-striyaḥ kṛṣṇa-viṣakta-mānasāḥ visṛjya lajjāṁ ruruduḥ sma su-svaraṁ govinda dāmodara mādhaveti
Synonyms
śrī-śukaḥuvāca—Śukadeva Gosvāmī said;evam—thus;bruvāṇāḥ—speaking;viraha—by feelings of separation;āturāḥ—distraught;bhṛśam—thoroughly;vraja-striyaḥ—the ladies of Vraja;kṛṣṇa—to Kṛṣṇa;viṣakta—attached;mānasāḥ—their minds;visṛjya—abandoning;lajjām—shame;ruruduḥsma—they cried;su-svaram—loudly;govindadāmodaramādhavaiti—O Govinda, O Dāmodara, O Mādhava.
Translation
Śukadeva Gosvāmī said: After speaking these words, the ladies of Vraja, who were so attached to Kṛṣṇa, felt extremely agitated by their imminent separation from Him. They forgot all shame and loudly cried out, “O Govinda! O Dāmodara! O Mādhava!”
